När mamman, Diana Simons, hastade iväg till jobbet och glömde att pussa sin son hejdå, satte det igång en kaskad av känslor hos den lilla pojken. Han stod där, med en blandning av förvirring och sorg, medan tankar virvlade runt i hans huvud. Varför var mamma tvungen att gå så fort? Varför glömde hon bort att säga hejdå? Dessa frågor måste ha snurrat runt som en virvelvind inom honom medan han försökte förstå situationen.

När Diana senare delade händelsen på Facebook, kan vi bara ana hur mycket det måste ha påverkat henne att se sin sons reaktion. Det är som om hon öppnar upp en fönstertitt in i deras liv, där vi kan se den brustna kommunikationen och den ånger som följer med den.

Alexander, den lilla pojken som blev kvar med sin pappa, var mer än bara besviken. Han var sårad. Det är en av de där ögonblicken som kan kännas som en stor sak för en vuxen, men för ett barn kan det vara mycket mer. Det handlar inte bara om en puss hejdå; det handlar om känslan av att inte vara viktig nog för att säga adjö till.

Och ändå, mitt i allt detta, finns det en underliggande ton av humor i Dianas kommentar om att hennes man fångade allt på video. Det är som om hon försöker lätta upp stämningen, även om situationen är allvarlig. Det visar på den mänskliga förmågan att hitta ljus i mörkret, även när det känns som om allt är tungt.

Så även om den här händelsen verkar vara en småsak i det stora hela, så påminner den oss om vikten av närvaro och kommunikation i våra relationer, speciellt med våra barn. För även de små sakerna kan ha stor betydelse i deras värld.