Hunden tittade upp med sina stora, glänsande ögon och viftade på svansen när hans matte kom in i rummet. Klädd i en liten tröja och med ett uttryck av äkta glädje på ansiktet, verkade han nästan som om han förstod varje ord hon sa. Det var som om han fångat varje kärleksfull ton och ville dela den tillbaka.

”Vem är den bästa valpen i hela världen?” frågade matte med ett leende och sänkte sig ner för att klappa honom.

”Jag är!” svarade valpen med en röst som låg nära en mänsklig och en blick full av oskuldsfullhet. ”Men du är den bästa människan i hela världen, jag älskar dig!”

Matte kunde inte låta bli att skratta och krama om honom ännu hårdare. Det var något speciellt med den här lilla valpen. Trots att han inte kunde prata på samma sätt som människor, fanns det en djup förståelse och kärlek som sträckte sig mellan dem. Hans ord, även om de var enkla och direkt, var fyllda med genuin känsla och ömhet.

”Jag älskar dig också, lilla vän,” sa hon och kysste honom på nosen. ”Du är det bästa som någonsin har hänt mig.”

Och där, i den enkla utbytet av ord mellan en kvinna och hennes valp, fanns en obrytbar bindning av kärlek och vänskap. Det var inte bara papegojor som kunde lära sig att upprepa meningar; ibland var det de fyrbenta varelserna som hade mest att säga och de mest äkta sätten att uttrycka det på.