En dag märkte ägarna på gården att alla andungar plötsligt var försvunna. Den lugna atmosfären som vanligtvis omgav gården hade ersatts av en oroande tystnad. Andungarnas glada kvackande och lekfulla plaskande i dammen var som bortblåst. Det var som om ett mysterium hade svept in över gården och lämnat ägarna i förundran.

Först trodde de att andungarna kanske hade gömt sig någonstans eller bara rört sig längre bort från gården än vanligt. Ägarna började söka runt på gården, kallade på andungarna och lyssnade efter något svar. Men ingen respons kom, och oron växte sig starkare.

Eftersom de även hade en katt som strövade omkring blev den genast huvudmisstänkt. Kattens eleganta steg och vassa blickar gjorde den till den självklara boven i dramat. Ägarna, med sina tankar genomsyrade av förutfattade meningar, kunde inte låta bli att föreställa sig kattens smygande rörelser och klösande klor som fångade de oskyldiga andungarna.

Självklart hade de ingen annan förklaring än att katten, driven av sina naturliga instinkter, hade gett sig på fåglarna och kanske till och med ätit upp dem. Tanken på de duniga andungarna som byte för den klösande jägaren fyllde ägarnas sinne med en bitter känsla av förlust och förtvivlan.

Efter lite undersökning visade sig att det stämde, katten var i allra högsta grad skyldig till andungarnas försvinnande. Dess tassar bar tydliga spår av damm från andungarnas gömställe, och dess morrhår var fuktiga av vattnet från dammen. Ägarna, konfronterade med bevisen, kände en blandning av sorg och ilska över att deras fyrbenta vän hade svek dem på detta sätt.

Men precis när fördömandet av katten var på väg att bli oåterkalleligt, tog historien en oväntad vändning. Spana in hela historian i klippet och lämna gärna en kommentar på Facebook.