Påsken är ändå Sveriges mest förvirrade högtid.

Julen fattar man. Tomte, gran, köttbullar, någon farbror som somnar framför Kalle Anka. Det finns ett system.

Men påsken? Vad är planen egentligen?

Först har vi en höna som tydligen lägger ägg. Rimligt.
Sen kommer en kanin och tar över hela PR-avdelningen.

Ursäkta, men sedan när blev kaniner ansvariga för ägglogistik?

Det är som om man skulle fira midsommar med en delfin som delar ut sill.

Och barnen bara köper det.
“Åh, påskharen har varit här!”

Nej, älskling. Om det hade varit en hare här inne hade vi haft helt andra problem än lite choklad på soffan.

Och sen har vi påskkärringarna.
Det är den enda högtiden där vi klär ut barn till små, vänliga häxor och skickar ut dem för att kräva godis av grannarna.

Det är i princip Halloween, fast med bättre fika.

Det mest svenska är ändå att allt kulminerar i ett bord med mat som är… exakt samma som julbordet.

Man står där på långfredagen och tänker:
“Jaha. Jansson igen.”

Samma ägg, samma sill, samma lax.
Det är som att Sverige har hittat tre maträtter och tänkt:
“Det här räcker för alla högtider.”

Jul?
Sill.

Midsommar?
Sill.

Påsk?
Tro det eller ej… mer sill.

Det känns som att sillen har bättre anställningstrygghet än de flesta människor.

Och ägg! Herregud, mängden ägg.
Man äter så mycket ägg under påsken att man till slut börjar se världen i oval form.

Man öppnar kylskåpet och det är bara:
kokta ägg, fyllda ägg, ägghalvor, ägg med räkor, ägg med majonnäs.

Det är mindre en högtid och mer ett nationellt test av kolesterolnivåer.

Men det finaste med påsken är ändå att hela Sverige kollektivt bestämmer sig för att det är helt normalt att ge någon ett ägg…
som när man öppnar det visar sig innehålla godis.

Det är en väldigt märklig presentidé.

“Jag såg det här ägget och tänkte på dig.”

Här är Johan Glans i sitt esse. Hans beskrivning av påsken är helt underbar!