Detta skrevs av en 83-årig kvinna till sin vän. Den sista meningen säger allt!

Kära Barbro:

Jag läser mer och städar mindre. Jag sitter i trädgården och beundrar utsikten utan att bry mig om ogräset i trädgården. Jag tillbringar mer tid med min familj och vänner och mindre tid på arbete.

När det är möjligt borde livet vara fullt av upplevelser att njuta av, stället för händelser att genomlida. Jag försöker att känna igen dessa ögonblick nu och värdesätta dem mycket mer.

Jag sparar inte på något. Vi använder vårt fina porslin vid varje speciellt tillfälle, det blir inte förstört. Jag bär min finskor till affären, för det är jag värd.

Jag sparar inte min fina parfym för speciella fester, utan bär den varje dag. Begreppen ”någon gång” och ”i framtiden” tappar mening om min vokabulär. Om det är värt att se, höra eller göra vill jag se, höra och göra det Nu direkt, inte vänta!

Jag är inte säker på vad andra skulle ha gjort om de hade vetat att de inte skulle vara här för morgondagen som vi alla tar för givet. Jag tror att de skulle ha ringt familjemedlemmar och några nära vänner. De kanske hade ringt några tidigare vänner för att be om förlåtelse och lappa ihop tidigare gräl.

Jag tycker om att tänka att de skulle ha gått ut och ätit sin favoritmat på restaurang. Jag gissar, jag kommer aldrig att veta. Det är de små sakerna som lämnats ogjorda som skulle göra mig arg om jag visste att min tid var begränsad.

Arg för att jag inte hade skrivit vissa brev som jag tänkte skriva någon dag. Arg och ledsen för att jag inte berättade för min man och föräldrar tillräckligt ofta hur mycket jag verkligen älskar dem.

Jag försöker verkligen att inte skjuta upp saker, hålla tillbaka eller spara på något som skulle lägga till skratt och glans i våra liv. Och varje morgon när jag öppnar mina ögon påminner jag mig själv om att det är speciellt. Varje dag, varje minut, varje andetag är verkligen en gåva.

Människor säger ”Sanna vänner måste alltid hålla varandras händer, men sanna vänner behöver inte hålla varandras händer eftersom de vet att den andra handen alltid kommer att vara där.”

Jag tror inte på mirakel. Jag förlitar mig på dem. Livet kanske inte är den fest vi hoppades på, men medan vi är här kan vi lika gärna dansa.