Vackra ogifta Astrid vaknar av fågelsången utanför sitt fönster en strålande vacker sommarsöndagsmorgon.

Lättjefullt sträcker hon på sig, låter täcket glida ner på golvet, hoppar beslutsamt ur sängen. Med ett ryck låter hon rullgardinen fara i höjden och öppnar fönstret mot trädgården och solljuset.

Hon står så en stund betagen av morgonens skönhet. Men dagens bestyr kallar. Snart står kaffepannan på spisen. På väg till badrummet stannar hon vid papegojburen, avlägsnar det gröna nattskynket och hejar glatt på den morgonsura papegojan Albert som blinkar besvärat mot ljuset.

Som hon står där och jollrar med papegojan ringer telefonen. Astrid rycker till, vem ringer månne denna tidiga timme? Hon springer till telefonen. Hon svarar. Ett leende sprider sig över det vackra ansiktet.

Hennes pojkvän är hemma på permission och lovar vara hos henne om en liten stund. Nu blir det bråttom. Raskt ilar hon in i kokvrån och slår av spisen. Drar sedan ner rullgardinen och lägger tillbaka skynket över papegojburen.

Med klädsam rodnad på kinderna kryper hon åter ner i sängen förväntansfullt. Då muttrar en vresig röst från fågelburens dunkel:

– De va en satans kort dag!