En sjuksköterska berättar.

Klockan var cirka 8:30 på morgonen när en äldre herre i 80 års åldern kom till mottagningen för att se över sitt sår och ta bort ett par stygn från sin tumme. Han förklarade att han hade lite bråttom till ett möte kl 9:00

Jag lyssnade och bad honom sätta sig i väntrummet. Jag visste att det skulle ta längre än en timma innan någon skulle kunna hjälpa honom men sade inget om det till honom. Jag såg hur han angeläget med jämna mellanrum tittade på sin klocka och bestämde mig därför att undersöka hans sår på en gång eftersom jag ändå inte var upptagen med en patient.

Vid närmare undersökning såg jag att hans sår hade läkt fint. Högg tag i en av läkarna för att kunna ta bort suturerna och göra rent såret. Jag och den äldre mannen började konversera medan jag tog hand om hans sår. Jag frågade honom om han hade ytterligare läkarbesök eftersom han hade så bråttom. Han svarade nej och berättade att han behövde komma vidare till sjukhemmet för att ta hand om sin sjuka hustru och ge henne frukost.

Jag frågade honom om hennes hälsa och han berättade för mig att han hade skött om henne en längre tid eftersom hon hade Alzheimers sjukdom. Jag frågade om hon skulle bli upprörd om han blev lite sen. Han svarade då att hon inte längre visste vem han var och att hon inte hade kunnat känna igen honom de senaste fem åren.

– Och ända går du dit varje morgon även om hon inte vet vem du är? frågade jag överraskat.

Han log medan han tog min hand och lade den i sin hand och sade.

– Hon vet inte vem jag är men jag vet vem hon är.

Fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka och tänkte att det är sådan kärlek som jag vill ha i mitt liv.

/Sjuksköterska

Källa: Boken Framsteg av författaren Caron